Benchmark-passet
"Grace" på crossfiten gick ju sådär. Eller lite sämre än sådär
faktiskt. Riktigt dåligt faktiskt på ett sånt där "Skärp dig för fan,
Sandra-sätt".
Fegade ur alldeles, alldeles för mycket på vikten och hade definitivt kunnat göra övningen snabbare.
Den som är lagd åt det konspiratoriska hållet skulle kanske sagt att
frånvaron av påpekande om för låg vikt var ett sätt för PTn att
få oss att inse att formen är bättre än vad vi tror, att vi måste våga
lite mer och att vi måste tro mer på oss själva men jag är för sur för
att tänka på det ur någon som helst vinkel. Definitivt inte ur någon som
helst positiv vinkel.
Får väl våga mig in i frivikten och
köra en egen Grace någon dag för nu är jag riktigt jävla grinig. Det
känns ungefär som att jag har sprungit milen på två timmar. Typ helt
bortkastat.
Och, ja, jag veeeet. Nu har vi ett nolläge och
något att utgå ifrån och yada, yada, yada. Fortfarande för positivt
tänkande för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar