Det handlade ju såklart inte om rummet, skivstängerna eller människorna i sig utan snarare om min självbild som var väldigt (och med väldigt menar jag verkligen väldigt) tydlig med att jag varken hörde hemma eller hade rätt att vara i frivikten.
Logiskt, rationellt och rent förnuftsbaserat vet jag ju att jag har all rätt i världen att vara där eftersom de enda krav som ställs är att man ska vara över 15 år och ha ett giltigt medlemsskap.
Nu hjälpte inte den vetskapen ett dugg när det enda jag hörde i mitt huvud var "Nej, Sandra, här ska du inte vara. Ta inte upp plats från de andra. Låt de andra, de som kan, göra det här i stället. Ska du verkligen göra det här? Ska du inte använda maskinerna istället? Gör något annat istället. Nu går du härifrån".
Så det blev lite tilt i huvudet när jag gick in där ändå häromdagen trots att jag inte ens skulle träna (och därmed ta upp plats från någon annan som var värd att vara där).
Lite välbehövligt skäll från andra och KBT:ande på egen hand senare gick jag in i frivikten morse. Eftersom jag nu visste vad friviktsfobin egentligen handlade om var det bara örfila sig ur det och köra på.
Så jag körde på. Gjorde varenda övning och klarade 75 kg deadlift och pushups på tårna (ok, inte alla men jag började i alla fall på tårna).
Nu är jag skinnflådd, har blåsor i händerna och har ta mig tusan förtjänat varenda en av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar