Ok, inte ett jävla tjat. Lite tjat.
Ok, så han kan ha sagt det en enda gång efter att ha ledsnat på mitt gnäll om hur svårt det är att göra armhävningar när man står på händer. Duh! Säger sig självt liksom.
Jag var tvungen att köpa mig lite nya träningskläder idag eftersom de gamla håller på att ramla av. Höll på att svimma när jag kom i en T-shirt i storlek 38. 38! På något sätt misstänker jag att den måste ha varit felmärkt men samtidigt så var alla andra tröjor för stora vilket tyder på att den var rätt märkt.
Började fundera på vilken storlek jag hade på träningskläderna när jag började på gymmet. Rotade därför fram den första träningstoppen jag hade. Jag har slängt, eller gett bort, det mesta av det jag inte kan ha längre men vissa plagg har jag sparat - däribland mina första träningskläder.
Färg? Självklart grå. Självklart. Allt för att inte synas. Den fanns i rosa också men det var inget jag överhuvudtaget ens övervägde. Färgvalet låg i linje med min osynlighetsstrategi - alltid vara längst bak (osynlig från scenen - vilket man tydligen inte är) och närmast dörren om en flyktväg skulle behövas. Typ om någon instruktör skulle se åt mitt håll.
Storlek? 52. Grejen är att den ser helt enorm ut men den passade faktiskt perfekt. Mudden nertill satt åt på höften som den ska göra och den satt precis lagom tajt på resten av kroppen. Det fanns verkligen inget som ens andades att den skulle vara för stor.
När jag såg den blev jag först så jävla ledsen över att det tog så många år innan jag hade ork att ta tag i mitt liv men nu känner jag mig också lite stolt över den där människan som i apful, grå träningstopp i storlek 52 faktiskt vågade ta sig till gymmet varje tisdag, torsdag, lördag och söndag för att gå på zumba.
Ikväll ska jag göra handstående armhävningar i någon form på crossfiten och jag tänker faktiskt ha vett nog att inte klaga på att de är svåra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar