Step

Steppasset är avklarat så nu är det bara vattengympan på torsdag som är kvar innan jag testat alla pass (utom seniorgympan men det var vi ju överens om att jag var för ung för att få gå på) på gymmet. Eller, avklarat låter alldeles för negativt. Jag har haft skitroligt på steppasset. Så ska jag säga.

Jag har i och för sig också varit väldigt förvirrad på steppasset. Det är en däremot en väldigt korrekt beskrivning. Även om det bara är tre grundsteg så är det ju inte riktigt som att man tar steg 1 och sedan steg 2 för att till sist avsluta med steg 3. Det är mer så här:

1,klapp, 1,1,2, snurr, hopp, 2,1,2, klapp, lyft knät, 2,3,3,3, snurr, snurr, klapp, 3,2, snurr, ligga på golv, 1,2,rull, 3,3, klapp, gå runt brädan och sedan allt från början men spegelvänt.

Nåja, jag kan fortfarande inte säga att Selma fått sin discotävlingstalang från mig men jag hängde med på tillräckligt många steg för att det skulle ge mersmak.

På onsdag blir det Body Jam av den enda, enda anledningen att den är skitrolig. Träning ska vara kul.

Jag glömmer det ibland och blir alldeles för resultatfokuserad (och grinig för att det inte alltid går som jag vill). På Body Jam-passet i onsdags kom jag däremot ihåg varför jag började träna i augusti förra året.

Eller i och för sig så _började_ jag träna för att jag hade en diffus önskan om ett annat liv. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra eller om det ens var möjligt men jag tänkte att det i alla fall måste vara en bra grej att börja gå till gymmet. Så då gjorde jag det.

Det var därför jag började - men jag fortsatte av en enda anledning. Det var så jävla roligt på zumban att jag hellre gick dit än stannade hemma.