Dags för skärpning

Efter en långhelg i de snabba kolhydraternas förlovade land de senaste dagarna har jag ett fett plus på vågen, svullna fingrar och en finfin insikt om att det är dags för uppryckning innan det går för långt.

Det kan bli lite tajt att få ihop det med träningen på gymmet den här veckan men eftersom man inte _måste_ ta sig dit (även om jag hade velat det) för att träna har jag gjort upp en plan B.

"Tabata this!" är justerad för att kunna göras hemma (burpees till förmån för pullups), yogans solhälsningar har jag hyfsat bra koll på och TRX-banden har jag ett PT-program på så det kan jag köra hemma. Inga ursäkter.

Maten? Hur trevligt det än kan vara i de snabba kolhydraternas land (tänk Miami Vice, Los Angeles eller Venice beach ungefär) så räckte det med en långhelg där. Nu blir det till att mäta, väga och räkna allt som hamnar på tallriken (eller plastlådan) för att ta tillbaka kontrollen.

Som sagt. Inga ursäkter. (Och ja, det kom med grönsaker i matlådan också.)

 

Burpees

12 maj googlade jag på "burpees" efter att ha hört folk nämna det i omklädningsrummet.

Googlade. Googlade igen. Tänkte att jag måste ha stavat fel. Googlade. Googlade igen. Insåg till sist att jag inte hade googlat fel.Tänkte att folk fan är dumma i huvudet.

Crossfit - Grace

Benchmark-passet "Grace" på crossfiten gick ju sådär. Eller lite sämre än sådär faktiskt. Riktigt dåligt faktiskt på ett sånt där "Skärp dig för fan, Sandra-sätt".

Fegade ur alldeles, alldeles för mycket på vikten och hade definitivt kunnat göra övningen snabbare.

Den som är lagd åt det konspiratoriska hållet skulle kanske sagt att frånvaron av påpekande om för låg vikt var ett sätt för PTn att få oss att inse att formen är bättre än vad vi tror, att vi måste våga lite mer och att vi måste tro mer på oss själva men jag är för sur för att tänka på det ur någon som helst vinkel. Definitivt inte ur någon som helst positiv vinkel.

Får väl våga mig in i frivikten och köra en egen Grace någon dag för nu är jag riktigt jävla grinig. Det känns ungefär som att jag har sprungit milen på två timmar. Typ helt bortkastat.

Och, ja, jag veeeet. Nu har vi ett nolläge och något att utgå ifrån och yada, yada, yada. Fortfarande för positivt tänkande för mig.

Före- och efterbilder - 30 kg

Har försökt att få ihop de här två bilderna i ett collage men eftersom jag är Instagramanalfabet går det åt helvete.

Ett år och 30 kg är det i alla fall mellan bilderna.

 

På förekommen anledning vill jag bara säga att jag (numera) vet att Robin Thickes låt Blurred Lines går "the hottest bitch in this place" och inte "the hottest fish in this place".

My bad. Som vanligt.

http://open.spotify.com/track/5UdWPWzn6n4mLeiWxIPda6

Om cykelpasset på lördagarna är backträning (och nu menar jag backträning på ett väldigt positivt sätt) så är onsdagspasset mer likt en milrunda på söndagsmorgnarna. Några uppförsbackar men annars en jämn väg framåt utan så mycket uppståndelse.

 

Får beröm av kollega för hur fint jag hjälper till att lyfta upp benet med händerna när jag ska sätta benen i kors. Den här träningsvärken jag har kommer definitivt att vara i klass med den jag hade efter första crossfitpasset i maj.

Cykelpasset är avklarat så nu är det helg på riktigt. Utan cykel - ingen helg.

Kan konstatera att något definitivt är fel med pulsen. Var uppe på 99 procent av maxpulsen ett tag och det motsvarade inte alls ansträngningen. Jag brukar få slita för att komma upp på 92-93 procent på det här passet. Dessutom hade jag väldigt svårt att komma ner i puls efter pulstopparna och det brukar jag inte ha.

Det gör att jag misstänker att Levaxindosen nu är alldeles för hög. Bra grej att jag redan har bokat tid för att kolla upp det.

Men, nu är det helg!

Det är morgon, kallt, blött, blåsigt och jag åker buss till jobbet eftersom bilen ska in på däckbyte.

Allt talar för att jag borde vara på dåligt humör (har dessutom inte fått kaffe än) men till min stora chock är jag på skit-skitbra humör. Så där bubbligt glad liksom.

Fredag? Två veckors uppehåll med barnens aktiviteter? Tjejhelg i Uppsala? 80,9 kg på vågen?

Ingen aning men skit samma. Allt är bra nu. Bubbligt bra. Sjukt bra. Fast jag skulle gärna vilja ha en kaffe.

For men only

Nackdelen med att läsa en träningstidning för män. Den är ibland väldigt målgruppsanpassad.

Vad är det jag missar?

Bra grej med morgonträning är att om man åker till gymmet på morgonen i träningstights och läderstövlar så kan man leka att man är en superhjälte/gladiator. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet. Eh. Ja.

Sedan undrar jag om vi kan reda ut det här med pulsträning en gång för alla? Förra lördagscykelpasset var så fruktansvärt jobbigt, jag fick slita som ett litet djur för att komma upp i pulstopparna och jag kan ha svurit mer än en gång. Trots det var det på håret att jag ens kom upp på maxpulsnivån.

Morgonens pass? Hur lätt som helst. OK, kanske inte hur lätt som helst men betydligt, betydligt lättare än lördagspassen och ändå blir det registrerat som ett pass som kräver återhämtning.

Vad fan är det jag missar?

Träningsvärken från helvetet

Musklerna på baksidan av låren känns ungefär en tre, fyra decimeter kortare än vanligt så yogan känns rätt självklar ikväll.

Quadratus lumborum är däremot i fint skick än så länge.

Älska crossfit!

Alldeles darrig i överarm/axlar och baksida lår. Orkar inte ens googla vilka muskler det är men de sitter där någonstans. Hade jag orkat lyfta armarna hade jag kunnat peka men jag undviker helst det.

Man måste ju älska crossfit. Så är det bara.

I mål! Klarade nästan målet men det var trångt och svårt att hålla tempot.

Sjukt nöjd ändå!

Pulsträning

Fortsätter vilandet inför morgondagen och hoppar därför över cykelpulsen nu på morgonen. Ska ägna den här dagen åt att reflektera över att pulsträning aldrig kommer att bli lättare utan bara jobbigare vilket känns sjukt orättvist.

Jag fick den insikten efter det senaste passet. Innan passet kände jag att " Det kommer att gå bra idag. Har inte sprungit på några dagar så idag kommer det att flyta på bra".

Jag hade så fel. Väldigt fel.

Jag har aldrig fått slita så mycket någon gång för att komma upp i puls och ändå gick det inte riktigt så bra som jag hade velat.

När jag (skitbesviken) frågade om det verkligen inte skulle bli lättare efterhand på pulspassen blev svaret "Nej?" som om det var det mest självklara i hela världen. Desperat upprepade jag "Men det måste väl bli lättare någon gång?"

Nej.

Pulsträning har nämligen sin egen logik - ju mer du tränar desto mer får du slita för att komma upp i puls. Du kommer att få lättare att gå ner i puls efter pulstopparna men det är en väldigt klen tröst när man vet att man bara kommer att få slita ännu mer för att komma upp i puls om en minut när det är dags för nästa pulstopp.

Så. Dags att glömma alla illusioner om att det kommer att bli lättare och istället fokusera på att få fram tillräckligt med mental styrka för att höja växlarna ännu ett snäpp (även om jag tycker att växel 19 faktiskt borde räcka som maxväxel trots att det uppenbarligen inte gör det).

Sammanfattning av löpningen

Följer mitt träningsprogram inför Hässelbyloppet vilket nu innebär vila. Det tolkar jag som PT-ordinerat soffhäng. Funkar finfint.

Passar på att sammanfatta löpningen lite:

29 juli - sprang min första kilometer (någonsin). Nu blev det egentligen bara 900 meter men det är för att lilla spåret vid IP faktiskt bara är så långt så jag tänker avrunda det uppåt till en kilometer jämnt. 07:13 tog det.

29 juli - fick lite blodad tand så sprang en del på eftermiddagens Molnbyrundepromenad.

2 augusti - sprang hela Molnbyrundan för första gången så 6 km blev det. Tid 42:14.

13 augusti - vaknade 05:15 och kunde inte somna om. Gick ut för att springa lite men sprang så långsamt att jag tänkte att jag kunde springa en mil om jag ändå skulle springa så där långsamt. Så då gjorde jag det. Tog 72 minuter men jag sprang hela vägen. De två sista km var i och för sig på ren viljestyrka.

Anmälde mig till Hässelbyloppet och fick ett träningsprogram för löpningen. Insåg att min löparbakgrund på två veckor inte skulle räcka så långt. Satte som mål att springa milen under 60 minuter på Hässelbyloppet.

20 augusti - började löpträningen med intervallträning.

27 augusti - lärde mig vad backträning är. Skickade ett mejl med kort och koncis utvärdering av backträningen till PTn - "Fy. Fan". (Jag sa ju att det var kort och koncist.)

29 augusti - första 5 km under 30 minuter.

7 september - Tjejmilen och medalj! Insåg att det är svårt att hålla sitt eget tempo på tävlingslopp på grund av trängseln så bestämde mig för att nå målet innan Hässelbyloppet för säkerhets skull.

22 september - klarade målet på milen under 60 minuter - 59:47. Kände att tiden egentligen var bättre eftersom jag gick de första minuterna.

29 september - sprang milen på 56:18.

I korthet:

Antal skador: 0

Antal gånger jag gått upp 05:15 för att hinna springa: 7

Antal kottar jag fått i en huvudet av en ekorre under ett backträningspass: 1

Antal gånger jag svurit över backträningen: oändligt. Men det har varit värt det.

Friviktsfobi

Jag har överlevt och är (nästan) fri från min friviktsfobi. Wohoo!

Det handlade ju såklart inte om rummet, skivstängerna eller människorna i sig utan snarare om min självbild som var väldigt (och med väldigt menar jag verkligen väldigt) tydlig med att jag varken hörde hemma eller hade rätt att vara i frivikten.

Logiskt, rationellt och rent förnuftsbaserat vet jag ju att jag har all rätt i världen att vara där eftersom de enda krav som ställs är att man ska vara över 15 år och ha ett giltigt medlemsskap.

Nu hjälpte inte den vetskapen ett dugg när det enda jag hörde i mitt huvud var "Nej, Sandra, här ska du inte vara. Ta inte upp plats från de andra. Låt de andra, de som kan, göra det här i stället. Ska du verkligen göra det här? Ska du inte använda maskinerna istället? Gör något annat istället. Nu går du härifrån".

Så det blev lite tilt i huvudet när jag gick in där ändå häromdagen trots att jag inte ens skulle träna (och därmed ta upp plats från någon annan som var värd att vara där).

Lite välbehövligt skäll från andra och KBT:ande på egen hand senare gick jag in i frivikten morse. Eftersom jag nu visste vad friviktsfobin egentligen handlade om var det bara örfila sig ur det och köra på.

Så jag körde på. Gjorde varenda övning och klarade 75 kg deadlift och pushups på tårna (ok, inte alla men jag började i alla fall på tårna).

Nu är jag skinnflådd, har blåsor i händerna och har ta mig tusan förtjänat varenda en av dem.

Hässelbyloppet närmar sig

Snart dags för Hässelbyloppet. Yay! Ett löppass kvar innan dess men först lite yoga ikväll. Inte för att det hjälper ett dugg mot träningsvärken men i alla fall.

Kanelbullens dag

Så Kanelbullens dag instiftades för att vi skulle äta mer av jäst, margarin, vetemjöl och socker. Känns spontant inte som att det är just de sakerna vi borde äta mer av men det kan vi kanske förtränga idag?

Att springa eller inte springa

Autentisk konversation från mitt huvud vid 8 km (och väldigt nära hem) ungefär:

-Men du... ska vi inte köra 10 km istället? Det är ju också långt.
-Vad menar du? Det står ju på schemat att vi ska springa 12 km. Då springer vi 12 km.
-Jo, men alltså benen är rätt trötta och sen behöver du väcka barnen också så att de hinner till skolan.
-Nej, nu har vi sagt 12 km så då gör vi det. Dessutom kommer de att hinna i god tid till skolan ändå.
-Men du springer rätt sakta nu. Just saying...
-Men jag springer i alla fall.

(Tystnad)

-Om du svänger av här så är du snart hemma. Ett litet tips bara.
-Ja, men om jag svänger åt andra hållet blir det 12 km. Som vi bestämde du vet.

(Svänger av så att det blir 12 km)

(Tystnad)

-Guuud vad sakta du springer... Inte undra på att brukar springa till "Det går så långsamt" med Mimi oh.

Ja, det gick skitlångsamt och jag älskade definitivt inte varje minut av det (förutom stjärnhimlen) men 12 km blev det.

Nu ska jag fredagsfika eftersom det är vad man gör i den kommunala världen.

Snart dags för Hässelbyloppet

Räknar ner antalet träningspass som är kvar innan Hässelbyloppet:

- Torsdag: 7,5 km zombierunda i skogen. Zombiesarna har egentligen inget alls med löpningen att göra men sist jag sprang i skogen blev jag (orimligt) rädd för ...zombies. Så det blir en zombierunda.
- Fredag: Backträning med prisutdelning i Backträningspokalen. Vinnare och enda deltagare är jag. Nästa år öppnar jag upp för fler deltagare.
- Lördag: Cykel-puls om jag hinner innan Selmas danstävling
- Söndag: 12 km LSD-pass (blev besviken när jag insåg att det inte alls har med droger att göra utan bara är en förkortning för Long Slow Distance.
- Tisdag: 5 km tempo vilket på PT-språk betyder spring fort för fan men inte lika fort som på intervallpassen.
- Onsdag: Cykel-puls

Söndag: Hässelbyloppet och medalj!

Målet med löpträningen är uppnått med milen under 60 minuter så egeeeeentligen skulle jag kunna softa lite under loppet. Det lär ju inte hända.

Backträning

Backträning eller en vägbeskrivning från Kurt Olsson.