Fick testa Stroops på PT-passet. Stroops, eller slastix kanske de heter men vi kallar dem Stroops, är elastiska band/kablar som man spänner fast i en väst som man har på sig och sedan spänner man fast den andra änden i förslagsvis en vägg eller en ribbstol eller liknande. Sedan springer man (så gott man kan).

Jag hade sett en PT använda dem på ett PT-pass och tänkt att jag skulle vilja testa det någon gång. När jag av en slump fick syn på dem i förvaringsskåpet på förra PT-passet så frågade jag PT:n om vi inte kunde köra dem någon dag och det kunde vi.

Det var så sjukt kul!

Nu var det ju inte enbart lite Stroops-löpning på passet utan det kom till några burpees (️ burpees), upphopp, boxningsslag och sparkar (allt medan jag satt fast i Stroopsen) som en extra bonus.

Det jobbigaste med passet var att jag höll på att tappa brallorna heeeela tiden och det var ändå de nya jag köpte. Måste tydligen hitta några som har snören i midjan.

Men skit i att jag tydligen inte kan köpa kläder i rätt storlek för det jag ville säga var att får ni chansen att testa Stroops så gör det för det var så vansinnigt roligt!

Haft officiell begravningsceremoni för mina träningskläder i storlek 52 med ett sista träningspass. Cykelpasset var ett bra val - det var tillräckligt bökigt att röra sig i kläderna trots att man bara sitter på ett ställe.

Och sedan vill jag bara säga att fy fan vad jag fick slita på passet. Det var flera månader sedan det var så här tungt på ett pass. Helvete vad jag fick slita.

Har bestämt mig för att köra cykelpasset i mina gamla träningskläder. Tänkte först göra det den 14/1 (årsdagen av PT:ns kidnappning) men there's no time like the present, tänker jag så det får bli idag.

Det känns som ett bra avslut för sedan får det vara färdigt med perspektivandet och tillbakablickandet. Jag ska ju för tusan springa Tough Viking i år. Två gånger dessutom!

Från storlek 52 till 38

Det har varit ett jävla tjat från PT:n om att jag behöver lite perspektiv på det jag har gjort under året.

Ok, inte ett jävla tjat. Lite tjat.

Ok, så han kan ha sagt det en enda gång efter att ha ledsnat på mitt gnäll om hur svårt det är att göra armhävningar när man står på händer. Duh! Säger sig självt liksom.

Jag var tvungen att köpa mig lite nya träningskläder idag eftersom de gamla håller på att ramla av. Höll på att svimma när jag kom i en T-shirt i storlek 38. 38! På något sätt misstänker jag att den måste ha varit felmärkt men samtidigt så var alla andra tröjor för stora vilket tyder på att den var rätt märkt.

Började fundera på vilken storlek jag hade på träningskläderna när jag började på gymmet. Rotade därför fram den första träningstoppen jag hade. Jag har slängt, eller gett bort, det mesta av det jag inte kan ha längre men vissa plagg har jag sparat - däribland mina första träningskläder.

Färg? Självklart grå. Självklart. Allt för att inte synas. Den fanns i rosa också men det var inget jag överhuvudtaget ens övervägde. Färgvalet låg i linje med min osynlighetsstrategi - alltid vara längst bak (osynlig från scenen - vilket man tydligen inte är) och närmast dörren om en flyktväg skulle behövas. Typ om någon instruktör skulle se åt mitt håll.

Storlek? 52. Grejen är att den ser helt enorm ut men den passade faktiskt perfekt. Mudden nertill satt åt på höften som den ska göra och den satt precis lagom tajt på resten av kroppen. Det fanns verkligen inget som ens andades att den skulle vara för stor.

När jag såg den blev jag först så jävla ledsen över att det tog så många år innan jag hade ork att ta tag i mitt liv men nu känner jag mig också lite stolt över den där människan som i apful, grå träningstopp i storlek 52 faktiskt vågade ta sig till gymmet varje tisdag, torsdag, lördag och söndag för att gå på zumba.

Ikväll ska jag göra handstående armhävningar i någon form på crossfiten och jag tänker faktiskt ha vett nog att inte klaga på att de är svåra.

Halleluja

Jag skulle bara vilja säga att jag är ett geni. Ett geni. Idag slog det mig nämligen att när instruktören gör något med vänster arm så ska jag göra samma sak fast med höger arm. Det slog mig idag. Idag, efter mer än ett års zumba och body jam.

Zumba var typ det enda jag körde förra hösten och jag gick på tre-fyra pass i veckan men inte förrän idag fattade jag det här med de spegelvända stegen. Idag. Idag!!

Just nu känner jag mig rätt korkad men extremt lättad. Det här betyder ju nämligen att jag slipper översätta deras rörelser till rätt håll genom att låtsas att jag egentligen står bakom dem för att sedan försöka lista ut vilken arm det är jag ska röra på när jag vänder mig åt mitt håll.

Halleluja!

Step

Steppasset är avklarat så nu är det bara vattengympan på torsdag som är kvar innan jag testat alla pass (utom seniorgympan men det var vi ju överens om att jag var för ung för att få gå på) på gymmet. Eller, avklarat låter alldeles för negativt. Jag har haft skitroligt på steppasset. Så ska jag säga.

Jag har i och för sig också varit väldigt förvirrad på steppasset. Det är en däremot en väldigt korrekt beskrivning. Även om det bara är tre grundsteg så är det ju inte riktigt som att man tar steg 1 och sedan steg 2 för att till sist avsluta med steg 3. Det är mer så här:

1,klapp, 1,1,2, snurr, hopp, 2,1,2, klapp, lyft knät, 2,3,3,3, snurr, snurr, klapp, 3,2, snurr, ligga på golv, 1,2,rull, 3,3, klapp, gå runt brädan och sedan allt från början men spegelvänt.

Nåja, jag kan fortfarande inte säga att Selma fått sin discotävlingstalang från mig men jag hängde med på tillräckligt många steg för att det skulle ge mersmak.

På onsdag blir det Body Jam av den enda, enda anledningen att den är skitrolig. Träning ska vara kul.

Jag glömmer det ibland och blir alldeles för resultatfokuserad (och grinig för att det inte alltid går som jag vill). På Body Jam-passet i onsdags kom jag däremot ihåg varför jag började träna i augusti förra året.

Eller i och för sig så _började_ jag träna för att jag hade en diffus önskan om ett annat liv. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra eller om det ens var möjligt men jag tänkte att det i alla fall måste vara en bra grej att börja gå till gymmet. Så då gjorde jag det.

Det var därför jag började - men jag fortsatte av en enda anledning. Det var så jävla roligt på zumban att jag hellre gick dit än stannade hemma.

Har en finfin början till nackspärr efter att två av barnen trängt sig ner i sängen i natt. Först snodde de täcket och sedan tog de även de bra kuddarna. Till sist hade de dessutom mage att klaga på att det var trångt. I know!! Det är därför ni har egna sängar!

Tänker bota nackspärren med Selmas egentillverkade hjärtevetekudde (som i och för sig är väldigt lik en bumerang) jag fick för ett tag sedan.

Måste säga att det är en väldigt fin gräns mellan tillräckligt varm vetekudde och brännskadevarm vetekudde.

Fick precis höra ev en kollega att hon nästan hade "gjort en Sandra". Nyfiket undrade jag vad det var eftersom jag har så många "att göra en Sandra" (gå vilse inomhus på gymmet, sätta sig åt fel hål på träningsmaskinen och ramla i vattnet på vattencirkelpasset).

"Jamen du vet, träna en massa konstiga saker och komma till jobbet med träningsvärk", svarade kollegan.

Känns som en helt rimlig "att göra en Sandra".

Jag vet att det kan vara ganska obegripligt när jag skriver om crossfit.

Tro mig.

Jag vet.

Jag har _aldrig_ googlat någonting så mycket som jag har googlat crossfit. Det är inte ni - det är crossfiten. Men skit i att det är obegripligt och googla det bara. Det är värt det. Och sedan när ni har blivit tillräckligt nyfikna så tar ni och testar det. Ni kommer inte att ångra er.

Eller, ni kanske gör som jag och ångrar er lite, litegrann inför varje pass. Känslan brukar komma ungefär samtidigt som musiken från zumban (som är vägg-i-vägg) sätts på och tanken slår en att man hade kunnat gå på zumban istället. Men sedan kör crossfiten igång och då kan man inte tänka längre. Det är bara att göra.

Crossfitens kännetecken är att den är högintensiv, funktionell och ständigt varierande. Det betyder att man sällan gör två likadana pass utan alla pass är i princip olika. För att man ändå ska kunna mäta om man blir bättre så finns det pass som är exakt likadana och som återkommer var tredje månad ungefär. Igår var det ett sånt pass som på crossfitska heter benchmarkpass eller BM. Man gillar förkortningar i crossfiten. De är lite coolare plus att de bidrar till den här känslan av mysterium som är sjukt viktig för crossfiten.

Alla benchmarkpass har namn (går in på det en annan gång) och gårdagens pass heter "Tabata this!" vilket betyder att det är ett intervallpass där intervallerna är 20 sekunders arbete följt av 10 sekunders vila. Sedan kör man intervallerna i 4 minuter per övning (knäböj, armhävningar, pull-ups, sit-ups och burpees) med en minuts vila emellan. Till sist räknar man ihop hur många repetitioner man lyckas skrapa ihop. Man kan göra på lite olika sätt men det här är Gym & Sims version av Tabata This!

Sist, och första gången, jag gjorde det här passet lyckades jag få ihop 288 reps vilket var 20 färre än Marie. Lovade därför mig själv att jag skulle krossa henne den här gången. Eftersom hon varit sjuk kändes det ändå inte helt rättvist så hon fick sätta en siffra som hon skulle ha tagit om hon hade varit helt frisk.

450 repetitioner skulle jag ta igår blev hennes utmaning till mig. Tänkte efter lite snabbt och kom fram till att med sjukt snabba squats och jumping pull-ups skulle det vara möjligt så jag accepterade utmaningen. Dessutom la jag på eget bevåg till att jag på nästa PT-tillfälle skulle göra straffburpees på differensen mellan det faktiska antalet reps och 450. Tänker att man aldrig göra för många burpees.

Well, det blir inga straffburpees. 483 reps skrapade jag ihop. 483. Har aldrig gjort så snabba squats och jumping pull-ups. Någonsin.

Nästa gång kör jag armhävningarna på tårna och har kanske kommit en bit på väg mot riktiga pull-ups så då blir utmaningen inte att få ihop så många reps som möjligt utan att göra övningarna så oskalade (man skalar ner alla övningar till den egna förmågan - armhävningar på knäna istället för på tårna etc) som möjligt.

Så - iväg och googla med er nu. Själv ska jag ladda inför cykelpasset i morgon med en av låtarna från passet.

http://open.spotify.com/track/60rHc4AkLlP4XVSATvBb6K

Body Jam

Ni vet den där känslan av panik man har när instruktören (efter att ha visat en serie snurrar, hopp, armviftningar och en miljard andra dansrörelser) säger "Vi sätter ihop allt och tar det från början!"? Inte?

Den där lätta förödmjukelsen då när alla snurrar åt ett håll men du åt ett annat så att du möter allas blickar på slutet istället för att de får se din rygg (som de skulle ha gjort om du snurrat åt rätt håll)? Inte det heller?

Förvirringen när instruktören visar ett danssteg med vänster ben och du ska göra samma sak men med höger ben istället? Hm, inte det heller? Det kanske bara är jag då.

Hade det varit straffburpees på dansklassen för felaktiga steg hade jag nämligen varit fantastiskt vältränad idag. Det var inte många steg jag gjorde rätt men jag skiter i det (och förvirringen, paniken och förödmjukelsen) för det var så jävla kul ändå!

Ättika guds gåva till svettiga kläder

Före? Trodde inte att det var möjligt att ett par skor kunde börja lukta så illa så fort.

Efter? En förtvätt med ättika (eller som jag kallar den - alla tränande människors bästa vän) senare luktar de som små nyponrosor.

Eller i alla fall helt osvettiga vilket måste ses som ett mirakel när man tänker på det. Alla som någon gång har varit i närheten av mina fötter kan (dessvärre) intyga att mina fötter är... eh... vad ska vi säga... äh, ni fattar.

Skorna borde tvångssäljas tillsammans med ättika.

Burpees - igen

Jag antar att ni alla har väntat med spänning på burpees-resultatet? Jag följde PT:ns råd till fullo och siktade på 10 burpees per minut, små hopp och stora kliv för att nå en tid på 25 minuter.

Resultatet? Blev aldrig riktigt trött och satte en tid på 21:43.

Det funkar.

Burpees en masse

Ibland är jag så väldigt, väldigt glad för att jag är urusel på matte. Det kan vara en välsignelse oavsett vad min mattelärare Clemens sa till mig i nian.

Ikväll är det till exempel 250 burpees på crossfiten och eftersom jag är ett mattegeni har jag ingen som helst uppfattning om hur mycket det är.

Jag har ju fattat att det är många, eller "mycket-mycket-många-många-alla-alla" som Selma sa när hon var 2 år men jag _fattar_ ändå inte riktigt hur många det är. Det går liksom inte in i mitt huvud.

Min plan för att göra dem påminner därför rätt mycket om den plan jag hade när jag skulle springa milen första gången. Jag bara gör. Jag vaknade 05.15, satte på mig skorna och sprang. Tänkte att om jag sprang så långsamt kunde jag lika gärna springa en mil. Så då gjorde jag det.

Jag tänker att man tar sig igenom det här passet på samma sätt. Eller på samma sätt som man äter en elefant - en tugga i taget. Eller en burpee i taget blir det väl.

250 burpees

Så när man äntligen tycker sig börja se lite muskeldefinition på till exempel armarna och man känner att, japp, nu är det på gång. Nej, då visar vågen plus. WTF?! Jag som verkligen har skött mig heeeela veckan?

Efter den initiala känslan av att vara kränkt och förolämpad av vågen börjar jag rannsaka mig själv. Och jo, visst har jag skött mig hela veckan. För det mesta.

För nog var jag med på fredagsfikat och slank det inte ner några ostbollar (utan att jag egentligen märkte det) i lördags och hm, hur var det med saltlakritsen igår? Den där ökningen på vågen kanske inte är ett sånt mysterium trots allt?

PT:n har tydligen rätt i (han brukar ha rätt i det han säger så ingen överraskning där egentligen) att det inte behövs så mycket för att det ska visa plus nu när jag är hyfsat nära min målvikt.

Så, även om det suger att det behövs så lite (för det var definitivt inga enorma mängder det rörde sig om) så får det bli en vecka med fullt fokus på kosten och ett planerat avsteg på lördag.

Ikväll? Crossfit med 250 burpees. Känns rimligt.

Det är så skönt att kunna ha skyhöga förväntningar på pass utan att vara rädd för att bli besviken. Utgick ifrån att både teknikpasset och cykelpasset skulle leverera och det gjorde de definitivt.

Teknikpasset på crossfiten handlade om kettlebell swings så nu har jag lärt mig ryska och amerikanska swingar, enhandsswingar och swings med squat. Eller, jag fick inte riktigt till swingen med squat direkt men annars gick det väldigt bra. Jag utgår ifrån det eftersom jag blev lämnad ifred under mest hela passet och det brukar alltid vara ett bra tecken.

Vågade mig på en tyngre vikt på sista övningen också så nu vet jag att jag fixar den så inget mer viktmesande.

Cykelpasset? Endorfinorgasm deluxe. Deluxe.

Fick ok från läkaren tidigare i veckan att köra på även om pulsen ligger lite högre än vad jag förväntar mig. Så länge jag inte känner tryck över bröstet eller svimningskänslor så är det ingen som helst fara. Så jag lydde hennes råd och körde på.

Två helt suveräna pass helt enkelt. Topp 5 av alla pass tror jag. Jo, så måste det vara.

Pannkakor paleo-style

Gjorde amerikanska paleo-pannkakor till barnen till frukost. De blev superfluffiga och gjordes på mycket ägg, kokosmjöl, kokosmjölk och lite kokosolja.

Det hade varit en toppenidé (och jag hade fått så många mammapoäng) om jag bara hade kommit ihåg att de _hatar_ kokos och att ingen av dem faktiskt gillar amerikanska pannkakor. Alls.

Det som var extra bra var också att jag gjorde dubbel sats för att det såg ut att vara så lite smet i skålen.

Påminner lite om när jag skulle göra morotspuré till Selmas allra första smakportioner. Kokade och mixade glatt två kilo morötter innan jag insåg att smakportionerna skulle vara i teskedsstorlek. Morotspuré på två kilo morötter blir väldigt, väldigt många teskedar.

Fria vikter

Bara så ni vet det så är klockan halv åtta och det är en vanlig vardagskväll vilket betyder att det kommer att vara skitmycket folk i friviktsrummet. Det tänker jag skita i för jag ska gå in dit ändå.

Gofika

Det finns två grönsaker som jag tror att jag gillar trots att jag verkligen inte gör det. Det är paprika och selleri.

Min inre masochist njuter därför lite extra nu när jag upptäcker att jag har tagit med mig just paprika och selleri. 

I am!

PT-pass

Att PT:n var sjukt morgontrött satte prägeln på passet. Först fikade vi, sen vilade vi på en matta i en kvart innan vi fokuserade på att andas i ytterligare en kvart.

Nej, förlåt det var yogan. Men yogan hade en ny instruktör som (precis som de andra) var grym. Största problemet jag har med yogan just nu är att jag håller på att kväva mig själv till döds i/med mina bröst när jag kör yogaplogen. Tips på lösning?

Även om man kanske har sina favoritinstruktörer är det alltid givande att köra passen med olika instruktörer. De fokuserar på olika saker så man får ofta en bredare förståelse för övningen - oavsett om det är yoga, crossfit eller cykel.

Så, vi fikade inte på PT-passet och vi vilade inte heller. I alla fall inte jag. Jag gjorde istället enbensknäböj, boxning, flyttade PT:n och avslutade med burpees och till sist deadlifts.

När jag var klar insåg jag att det jag hade hört honom mumla tyst medan han vände sig bort från mig när han drog ordningen på övningarna var att jag efter deadliftsen skulle göra alla övningar igen i omvänd ordning.

I övermorgon ska jag fan fira att det är exakt sex månader sedan jag hörde (och googlade) ordet "burpees".

Foam roll

Det här är en foam roll. Den ser så oskyldig ut men när man lägger sig på den och rullar musklerna över den så finns det bara tre ord som kan beskriva vad man känner. Aj, som fan.

Seriöst, det gör så jävla ont.

Crossfti - Gymnastics advanced

Jag är fortfarande väldigt, väldigt tveksam till om jag ska gå på Handstand pushups/Toes-to-bar-passet ikväll. Jag vet att jag sa till PT:n för några veckor sedan att jag ville gå på Gymnastics Advanced-passen på crossfiten men nu vet jag inte om jag tycker att det är en så bra idé.

Jag kan definitivt _inte_ stå på händer (än) och jag kan inte tänka mig att jag kan få upp mina fötter till stången medan jag hänger i den. Alltså blir det nedskalning av övningarna vilket i värsta fall betyder kullerbyttor. Det kommer ju att suga rätt hårt. Minst sagt. Förnedringsteve in real life. You'll be the first to know, antar jag.

Kom till Facebook istället!

Nej, alltså... Just nu finns inget här på bloggen. Allt händer på PT-sidan på Facebook så kom dit istället!

Nyttig snabbmat

Preppar maten inför veckan som kommer. Chicken nuggets klara (och godkända av 6-åringen), äggen kokta för akuthungersituationer, laxen förberedd, köttbullarna trillade och grönsakerna snart skalade.

På tallriken ligger chicken nuggets (kycklingfilé i bitar panerade i kokosflingor), grönsaker och en mango- och banandipp (200 g fryst mango och en halv banan som mixats).

Så, det är alltså HSPU (handstående armhävningar) och toe-to-bar som gäller på crossfiten på måndag. Inte bra.

Känns som att en avbokning är på sin plats men det passet är kanske samtidigt det enda gruppträningspasset jag kan gå på den här veckan så egentligen _vill_ jag ju gå.

Problemet är att jag känner att jag redan uppnått förnedringsdosen på gymmet för ett tag framåt eftersom jag höll på att kväva mig själv till döds i/med mina bröst under yogaplogen i morse.

Så, frågan är hur övningarna kommer att skalas ner. Det vill säga om jag istället för HSPU (som jag inte kan) får öva på att "ramla" från handstående vilket skulle betyda att jag får göra kullerbyttor. Inte så sugen på det. Inte sugen alls.

Toe-to-bar måste såklart googlas men just nu är jag mest bekymrad över kullerbyttornas vara eller icke vara.

Planerar veckan som kommer vilket är absolut nödvändigt med heltidsjobb, bortrest make och tre barn som antingen spelar fotboll, dansar street dance, showdans eller tävlingsdisco. Det gör att varje kväll i veckan är rätt så...upptagen.

Chicken nuggets, tacos och köttbullar bland annat står på menyn. Det är inte snabbmatsversionen utan min paleoversion av rätterna.

Chicken nuggets är bitar av kycklingfilé som paneras i kokosflingor och steks i kokosolja, köttbullarna gör jag själv i långpannan i ugnen (tar inte mer än 30 minuter) och när barnen kör tacoskal gör jag wraps av plocksallat. Alla nöjda (förutom barnen på torsdag då det är pumpasoppa men de kan inte få allt).

Men först - yoga och sedan bad i simhallen med barnen.