Nu ska vi ta oss lite tid och prata yoga här på PT-sidan. Jag vet ju hur mycket ni älskar yoga. Ni är ena riktiga små yogisar hela högen.

Inte?

Nä, yoga är så tråååkigt, tänker du. Och långsamt! Kan man inte göra något snabbare? Och mer effektivt? Något som ger någonting? Något som inte tar så lång tid?! Ska man verkligen sitta och bara andas i en kvart?!

Så tänker du och så tänkte jag när jag började på yogan i våras. Men eftersom jag har min 4-gångersregel för nya pass så kunde jag inte ge upp efter första gången trots att jag nog gärna hade gjort det för ärligt talat så var det var mycket som kändes märkligt med yogan.

Efter min andra gång kom instruktören fram och frågade hur jag tyckte att det hade gått. Jag svarade väl kanske lite undvikande för hon spände ögonen i mig och sa att "Nu fortsätter du att gå på yogan! Det kommer att bli bättre och du kommer att märka att yogan ger effekt på allt annat i livet också - inte bara på annat du tränar. Du kommer att få bättre rörlighet, bli bättre på att fokusera och att hitta balans i livet".

Jag kommer ihåg den första meningen ordagrant, resten är från minnet men poängen är densamma. Just den här yogainstruktören har en, vad ska vi säga, ganska tydlig auktoritet så jag vågade ärligt talat inget annat än att fortsätta gå på yogan men jag måste ju säga att hon hade ju rätt.

Yogan kommer att hjälpa dig att fokusera, du kommer att få en bättre rörlighet och du kommer att fatta vikten av att hitta balans i livet.

Men varför måste det vara så långsamt, protesterar ni. Well, yogan är inte långsam - den är fokuserad. Yoga handlar nämligen inte om att klara av positionerna så snabbt som möjligt. Ni kommer inte att få en AMRAP (As Many Reps As Possibe) på triangeln på yogan. Ain't gonna happen, liksom.

Yogan handlar heller inte om att prestera eller att värdera sig själv i jämförelse med andras prestationer. Det finns inget värde i att kunna göra yogahunden bättre än någon annan och det här är en viktig poäng.

Yogan handlar mer om att hitta balans i livet men också om att kunna vara i nuet snarare än att göra saker snabbt eller att vara bättre på något än någon annan. Och det är därför jag tycker att ni ska gå på yoga för tro mig - ni är rätt många som behöver det.

Köper ni inte det argumentet så vill jag bara säga att berömmet jag fick för mina sidoutfall på crossfiten igår enbart beror på yogan. Sedan att jag också är typ den enda på crossfiten som faktiskt inte får särskilt ont av trigger point-bollarna borde få er att köa framför yogasalen!

Dessutom kan man börja dricka yogi-te och då får man såna här små gulliga meddelanden och bara det är ju värt en 75-minuters yogaklass per vecka.

Cykelpasset på lördagar är kvar ett par veckor till så jag lyder PT-order och andas. Chillar lite helt enkelt. Men det är just nu en riktig utmaning för efter step-passet har jag så sjukt mycket energi att jag helt har glömt bort att jag vaknade 04.08 helt utan anledning.

Det var ett så vansinnigt roligt pass att jag är beredd att lägga det på delad förstaplats med cykelpasset och det mina vänner är ett riktigt bra betyg!

Måste yoga-andas lite nu för att jag överhuvudtaget ska kunna chilla och/eller somna ikväll.

För några veckor sedan sa PT:n på cykelpasset att det var dags för ett nytt cykelpass eftersom det har varit samma pass sedan i juli. Ingen big deal tänker ni och det hade ju varit den normala reaktionen inser jag men jag måste erkänna att jag inte hanterar det förestående passbytet särskilt bra. Genomgår samma process som när Dance again med J.Lo försvann från zumbapasset.

Varför byta ut något som är så bra? Jag behöver min endorfinfix på lördagarna och cykelpasset levererar ju varje gång. Varje gång. Andra cykelpass är förvisso helt ok men där lördagspasset är fullkomligt vidrig backträning är de andra mer som en milrunda på rak landsväg. Helt ok men inte så man blir till sig i brallan direkt. Man går dit, trampar lite, går hem och sedan var det bra så.

Lördagspasset? Backträning var det. Man går dit, sliter som faan, svär lite (oftast mycket), stirrar på pulsskärmen och sliter lite till för att komma ännu högre med pulsen. Det kan hända att man kanske förbannar instruktören lite, litegrann innan man går hem för att vara endorfinhög och lycklig i flera dagar efteråt.

Så. Vad göra? Kan vi ha en namninsamling som protest mot bytet? Eller bör jag lita på att nästa pass blir lika bra eller bättre?

Före- och efterbilder

Det är verkligen inte ett dugg synd om mig idag. Är fortfarande på så vansinnigt bra humör efter cykel- och PT-passet att jag till och med hade värsta feelgood-drömmen i natt.

Den utspelade sig på gymmet men jag vet inte vad den handlade om mer än att jag gick uppför trappan där. När jag vaknade så var jag sådär bubbligt gladlycklig så något bra måste ha hänt.

Det var samma känsla som man kan ha efter ett riktigt bra träningspass - som efter ett PT-pass eller när man klarat cleans på 42,5 kg eller när tekniken sitter på deadliftsen. Ska döpa känslan till PT-glad

Jag är så glad att jag tog mig till gymmet förra året. Jag är så väldigt tacksam för att jag har fått chansen att leva ett liv där det är fullt normalt att göra saker som burpees, squats, deadlifts och att springa milen.

Jag vill inte ens fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade vågat eller orkat ta mig till gymmet i början.

Jag är inte världens bästa fotograf direkt men det är ungefär ett halvår och 20 kg mellan bilderna.

Nu ska jag återgå till att vara PT-glad och hoppas att ni också är det!

 

 

Fick testa Stroops på PT-passet. Stroops, eller slastix kanske de heter men vi kallar dem Stroops, är elastiska band/kablar som man spänner fast i en väst som man har på sig och sedan spänner man fast den andra änden i förslagsvis en vägg eller en ribbstol eller liknande. Sedan springer man (så gott man kan).

Jag hade sett en PT använda dem på ett PT-pass och tänkt att jag skulle vilja testa det någon gång. När jag av en slump fick syn på dem i förvaringsskåpet på förra PT-passet så frågade jag PT:n om vi inte kunde köra dem någon dag och det kunde vi.

Det var så sjukt kul!

Nu var det ju inte enbart lite Stroops-löpning på passet utan det kom till några burpees (️ burpees), upphopp, boxningsslag och sparkar (allt medan jag satt fast i Stroopsen) som en extra bonus.

Det jobbigaste med passet var att jag höll på att tappa brallorna heeeela tiden och det var ändå de nya jag köpte. Måste tydligen hitta några som har snören i midjan.

Men skit i att jag tydligen inte kan köpa kläder i rätt storlek för det jag ville säga var att får ni chansen att testa Stroops så gör det för det var så vansinnigt roligt!

Haft officiell begravningsceremoni för mina träningskläder i storlek 52 med ett sista träningspass. Cykelpasset var ett bra val - det var tillräckligt bökigt att röra sig i kläderna trots att man bara sitter på ett ställe.

Och sedan vill jag bara säga att fy fan vad jag fick slita på passet. Det var flera månader sedan det var så här tungt på ett pass. Helvete vad jag fick slita.

Har bestämt mig för att köra cykelpasset i mina gamla träningskläder. Tänkte först göra det den 14/1 (årsdagen av PT:ns kidnappning) men there's no time like the present, tänker jag så det får bli idag.

Det känns som ett bra avslut för sedan får det vara färdigt med perspektivandet och tillbakablickandet. Jag ska ju för tusan springa Tough Viking i år. Två gånger dessutom!

Från storlek 52 till 38

Det har varit ett jävla tjat från PT:n om att jag behöver lite perspektiv på det jag har gjort under året.

Ok, inte ett jävla tjat. Lite tjat.

Ok, så han kan ha sagt det en enda gång efter att ha ledsnat på mitt gnäll om hur svårt det är att göra armhävningar när man står på händer. Duh! Säger sig självt liksom.

Jag var tvungen att köpa mig lite nya träningskläder idag eftersom de gamla håller på att ramla av. Höll på att svimma när jag kom i en T-shirt i storlek 38. 38! På något sätt misstänker jag att den måste ha varit felmärkt men samtidigt så var alla andra tröjor för stora vilket tyder på att den var rätt märkt.

Började fundera på vilken storlek jag hade på träningskläderna när jag började på gymmet. Rotade därför fram den första träningstoppen jag hade. Jag har slängt, eller gett bort, det mesta av det jag inte kan ha längre men vissa plagg har jag sparat - däribland mina första träningskläder.

Färg? Självklart grå. Självklart. Allt för att inte synas. Den fanns i rosa också men det var inget jag överhuvudtaget ens övervägde. Färgvalet låg i linje med min osynlighetsstrategi - alltid vara längst bak (osynlig från scenen - vilket man tydligen inte är) och närmast dörren om en flyktväg skulle behövas. Typ om någon instruktör skulle se åt mitt håll.

Storlek? 52. Grejen är att den ser helt enorm ut men den passade faktiskt perfekt. Mudden nertill satt åt på höften som den ska göra och den satt precis lagom tajt på resten av kroppen. Det fanns verkligen inget som ens andades att den skulle vara för stor.

När jag såg den blev jag först så jävla ledsen över att det tog så många år innan jag hade ork att ta tag i mitt liv men nu känner jag mig också lite stolt över den där människan som i apful, grå träningstopp i storlek 52 faktiskt vågade ta sig till gymmet varje tisdag, torsdag, lördag och söndag för att gå på zumba.

Ikväll ska jag göra handstående armhävningar i någon form på crossfiten och jag tänker faktiskt ha vett nog att inte klaga på att de är svåra.

Halleluja

Jag skulle bara vilja säga att jag är ett geni. Ett geni. Idag slog det mig nämligen att när instruktören gör något med vänster arm så ska jag göra samma sak fast med höger arm. Det slog mig idag. Idag, efter mer än ett års zumba och body jam.

Zumba var typ det enda jag körde förra hösten och jag gick på tre-fyra pass i veckan men inte förrän idag fattade jag det här med de spegelvända stegen. Idag. Idag!!

Just nu känner jag mig rätt korkad men extremt lättad. Det här betyder ju nämligen att jag slipper översätta deras rörelser till rätt håll genom att låtsas att jag egentligen står bakom dem för att sedan försöka lista ut vilken arm det är jag ska röra på när jag vänder mig åt mitt håll.

Halleluja!

Step

Steppasset är avklarat så nu är det bara vattengympan på torsdag som är kvar innan jag testat alla pass (utom seniorgympan men det var vi ju överens om att jag var för ung för att få gå på) på gymmet. Eller, avklarat låter alldeles för negativt. Jag har haft skitroligt på steppasset. Så ska jag säga.

Jag har i och för sig också varit väldigt förvirrad på steppasset. Det är en däremot en väldigt korrekt beskrivning. Även om det bara är tre grundsteg så är det ju inte riktigt som att man tar steg 1 och sedan steg 2 för att till sist avsluta med steg 3. Det är mer så här:

1,klapp, 1,1,2, snurr, hopp, 2,1,2, klapp, lyft knät, 2,3,3,3, snurr, snurr, klapp, 3,2, snurr, ligga på golv, 1,2,rull, 3,3, klapp, gå runt brädan och sedan allt från början men spegelvänt.

Nåja, jag kan fortfarande inte säga att Selma fått sin discotävlingstalang från mig men jag hängde med på tillräckligt många steg för att det skulle ge mersmak.

På onsdag blir det Body Jam av den enda, enda anledningen att den är skitrolig. Träning ska vara kul.

Jag glömmer det ibland och blir alldeles för resultatfokuserad (och grinig för att det inte alltid går som jag vill). På Body Jam-passet i onsdags kom jag däremot ihåg varför jag började träna i augusti förra året.

Eller i och för sig så _började_ jag träna för att jag hade en diffus önskan om ett annat liv. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra eller om det ens var möjligt men jag tänkte att det i alla fall måste vara en bra grej att börja gå till gymmet. Så då gjorde jag det.

Det var därför jag började - men jag fortsatte av en enda anledning. Det var så jävla roligt på zumban att jag hellre gick dit än stannade hemma.

Har en finfin början till nackspärr efter att två av barnen trängt sig ner i sängen i natt. Först snodde de täcket och sedan tog de även de bra kuddarna. Till sist hade de dessutom mage att klaga på att det var trångt. I know!! Det är därför ni har egna sängar!

Tänker bota nackspärren med Selmas egentillverkade hjärtevetekudde (som i och för sig är väldigt lik en bumerang) jag fick för ett tag sedan.

Måste säga att det är en väldigt fin gräns mellan tillräckligt varm vetekudde och brännskadevarm vetekudde.

Fick precis höra ev en kollega att hon nästan hade "gjort en Sandra". Nyfiket undrade jag vad det var eftersom jag har så många "att göra en Sandra" (gå vilse inomhus på gymmet, sätta sig åt fel hål på träningsmaskinen och ramla i vattnet på vattencirkelpasset).

"Jamen du vet, träna en massa konstiga saker och komma till jobbet med träningsvärk", svarade kollegan.

Känns som en helt rimlig "att göra en Sandra".

Jag vet att det kan vara ganska obegripligt när jag skriver om crossfit.

Tro mig.

Jag vet.

Jag har _aldrig_ googlat någonting så mycket som jag har googlat crossfit. Det är inte ni - det är crossfiten. Men skit i att det är obegripligt och googla det bara. Det är värt det. Och sedan när ni har blivit tillräckligt nyfikna så tar ni och testar det. Ni kommer inte att ångra er.

Eller, ni kanske gör som jag och ångrar er lite, litegrann inför varje pass. Känslan brukar komma ungefär samtidigt som musiken från zumban (som är vägg-i-vägg) sätts på och tanken slår en att man hade kunnat gå på zumban istället. Men sedan kör crossfiten igång och då kan man inte tänka längre. Det är bara att göra.

Crossfitens kännetecken är att den är högintensiv, funktionell och ständigt varierande. Det betyder att man sällan gör två likadana pass utan alla pass är i princip olika. För att man ändå ska kunna mäta om man blir bättre så finns det pass som är exakt likadana och som återkommer var tredje månad ungefär. Igår var det ett sånt pass som på crossfitska heter benchmarkpass eller BM. Man gillar förkortningar i crossfiten. De är lite coolare plus att de bidrar till den här känslan av mysterium som är sjukt viktig för crossfiten.

Alla benchmarkpass har namn (går in på det en annan gång) och gårdagens pass heter "Tabata this!" vilket betyder att det är ett intervallpass där intervallerna är 20 sekunders arbete följt av 10 sekunders vila. Sedan kör man intervallerna i 4 minuter per övning (knäböj, armhävningar, pull-ups, sit-ups och burpees) med en minuts vila emellan. Till sist räknar man ihop hur många repetitioner man lyckas skrapa ihop. Man kan göra på lite olika sätt men det här är Gym & Sims version av Tabata This!

Sist, och första gången, jag gjorde det här passet lyckades jag få ihop 288 reps vilket var 20 färre än Marie. Lovade därför mig själv att jag skulle krossa henne den här gången. Eftersom hon varit sjuk kändes det ändå inte helt rättvist så hon fick sätta en siffra som hon skulle ha tagit om hon hade varit helt frisk.

450 repetitioner skulle jag ta igår blev hennes utmaning till mig. Tänkte efter lite snabbt och kom fram till att med sjukt snabba squats och jumping pull-ups skulle det vara möjligt så jag accepterade utmaningen. Dessutom la jag på eget bevåg till att jag på nästa PT-tillfälle skulle göra straffburpees på differensen mellan det faktiska antalet reps och 450. Tänker att man aldrig göra för många burpees.

Well, det blir inga straffburpees. 483 reps skrapade jag ihop. 483. Har aldrig gjort så snabba squats och jumping pull-ups. Någonsin.

Nästa gång kör jag armhävningarna på tårna och har kanske kommit en bit på väg mot riktiga pull-ups så då blir utmaningen inte att få ihop så många reps som möjligt utan att göra övningarna så oskalade (man skalar ner alla övningar till den egna förmågan - armhävningar på knäna istället för på tårna etc) som möjligt.

Så - iväg och googla med er nu. Själv ska jag ladda inför cykelpasset i morgon med en av låtarna från passet.

http://open.spotify.com/track/60rHc4AkLlP4XVSATvBb6K

Body Jam

Ni vet den där känslan av panik man har när instruktören (efter att ha visat en serie snurrar, hopp, armviftningar och en miljard andra dansrörelser) säger "Vi sätter ihop allt och tar det från början!"? Inte?

Den där lätta förödmjukelsen då när alla snurrar åt ett håll men du åt ett annat så att du möter allas blickar på slutet istället för att de får se din rygg (som de skulle ha gjort om du snurrat åt rätt håll)? Inte det heller?

Förvirringen när instruktören visar ett danssteg med vänster ben och du ska göra samma sak men med höger ben istället? Hm, inte det heller? Det kanske bara är jag då.

Hade det varit straffburpees på dansklassen för felaktiga steg hade jag nämligen varit fantastiskt vältränad idag. Det var inte många steg jag gjorde rätt men jag skiter i det (och förvirringen, paniken och förödmjukelsen) för det var så jävla kul ändå!

Ättika guds gåva till svettiga kläder

Före? Trodde inte att det var möjligt att ett par skor kunde börja lukta så illa så fort.

Efter? En förtvätt med ättika (eller som jag kallar den - alla tränande människors bästa vän) senare luktar de som små nyponrosor.

Eller i alla fall helt osvettiga vilket måste ses som ett mirakel när man tänker på det. Alla som någon gång har varit i närheten av mina fötter kan (dessvärre) intyga att mina fötter är... eh... vad ska vi säga... äh, ni fattar.

Skorna borde tvångssäljas tillsammans med ättika.

Burpees - igen

Jag antar att ni alla har väntat med spänning på burpees-resultatet? Jag följde PT:ns råd till fullo och siktade på 10 burpees per minut, små hopp och stora kliv för att nå en tid på 25 minuter.

Resultatet? Blev aldrig riktigt trött och satte en tid på 21:43.

Det funkar.

Burpees en masse

Ibland är jag så väldigt, väldigt glad för att jag är urusel på matte. Det kan vara en välsignelse oavsett vad min mattelärare Clemens sa till mig i nian.

Ikväll är det till exempel 250 burpees på crossfiten och eftersom jag är ett mattegeni har jag ingen som helst uppfattning om hur mycket det är.

Jag har ju fattat att det är många, eller "mycket-mycket-många-många-alla-alla" som Selma sa när hon var 2 år men jag _fattar_ ändå inte riktigt hur många det är. Det går liksom inte in i mitt huvud.

Min plan för att göra dem påminner därför rätt mycket om den plan jag hade när jag skulle springa milen första gången. Jag bara gör. Jag vaknade 05.15, satte på mig skorna och sprang. Tänkte att om jag sprang så långsamt kunde jag lika gärna springa en mil. Så då gjorde jag det.

Jag tänker att man tar sig igenom det här passet på samma sätt. Eller på samma sätt som man äter en elefant - en tugga i taget. Eller en burpee i taget blir det väl.

250 burpees

Så när man äntligen tycker sig börja se lite muskeldefinition på till exempel armarna och man känner att, japp, nu är det på gång. Nej, då visar vågen plus. WTF?! Jag som verkligen har skött mig heeeela veckan?

Efter den initiala känslan av att vara kränkt och förolämpad av vågen börjar jag rannsaka mig själv. Och jo, visst har jag skött mig hela veckan. För det mesta.

För nog var jag med på fredagsfikat och slank det inte ner några ostbollar (utan att jag egentligen märkte det) i lördags och hm, hur var det med saltlakritsen igår? Den där ökningen på vågen kanske inte är ett sånt mysterium trots allt?

PT:n har tydligen rätt i (han brukar ha rätt i det han säger så ingen överraskning där egentligen) att det inte behövs så mycket för att det ska visa plus nu när jag är hyfsat nära min målvikt.

Så, även om det suger att det behövs så lite (för det var definitivt inga enorma mängder det rörde sig om) så får det bli en vecka med fullt fokus på kosten och ett planerat avsteg på lördag.

Ikväll? Crossfit med 250 burpees. Känns rimligt.

Det är så skönt att kunna ha skyhöga förväntningar på pass utan att vara rädd för att bli besviken. Utgick ifrån att både teknikpasset och cykelpasset skulle leverera och det gjorde de definitivt.

Teknikpasset på crossfiten handlade om kettlebell swings så nu har jag lärt mig ryska och amerikanska swingar, enhandsswingar och swings med squat. Eller, jag fick inte riktigt till swingen med squat direkt men annars gick det väldigt bra. Jag utgår ifrån det eftersom jag blev lämnad ifred under mest hela passet och det brukar alltid vara ett bra tecken.

Vågade mig på en tyngre vikt på sista övningen också så nu vet jag att jag fixar den så inget mer viktmesande.

Cykelpasset? Endorfinorgasm deluxe. Deluxe.

Fick ok från läkaren tidigare i veckan att köra på även om pulsen ligger lite högre än vad jag förväntar mig. Så länge jag inte känner tryck över bröstet eller svimningskänslor så är det ingen som helst fara. Så jag lydde hennes råd och körde på.

Två helt suveräna pass helt enkelt. Topp 5 av alla pass tror jag. Jo, så måste det vara.

Pannkakor paleo-style

Gjorde amerikanska paleo-pannkakor till barnen till frukost. De blev superfluffiga och gjordes på mycket ägg, kokosmjöl, kokosmjölk och lite kokosolja.

Det hade varit en toppenidé (och jag hade fått så många mammapoäng) om jag bara hade kommit ihåg att de _hatar_ kokos och att ingen av dem faktiskt gillar amerikanska pannkakor. Alls.

Det som var extra bra var också att jag gjorde dubbel sats för att det såg ut att vara så lite smet i skålen.

Påminner lite om när jag skulle göra morotspuré till Selmas allra första smakportioner. Kokade och mixade glatt två kilo morötter innan jag insåg att smakportionerna skulle vara i teskedsstorlek. Morotspuré på två kilo morötter blir väldigt, väldigt många teskedar.

Fria vikter

Bara så ni vet det så är klockan halv åtta och det är en vanlig vardagskväll vilket betyder att det kommer att vara skitmycket folk i friviktsrummet. Det tänker jag skita i för jag ska gå in dit ändå.

Gofika

Det finns två grönsaker som jag tror att jag gillar trots att jag verkligen inte gör det. Det är paprika och selleri.

Min inre masochist njuter därför lite extra nu när jag upptäcker att jag har tagit med mig just paprika och selleri. 

I am!

PT-pass

Att PT:n var sjukt morgontrött satte prägeln på passet. Först fikade vi, sen vilade vi på en matta i en kvart innan vi fokuserade på att andas i ytterligare en kvart.

Nej, förlåt det var yogan. Men yogan hade en ny instruktör som (precis som de andra) var grym. Största problemet jag har med yogan just nu är att jag håller på att kväva mig själv till döds i/med mina bröst när jag kör yogaplogen. Tips på lösning?

Även om man kanske har sina favoritinstruktörer är det alltid givande att köra passen med olika instruktörer. De fokuserar på olika saker så man får ofta en bredare förståelse för övningen - oavsett om det är yoga, crossfit eller cykel.

Så, vi fikade inte på PT-passet och vi vilade inte heller. I alla fall inte jag. Jag gjorde istället enbensknäböj, boxning, flyttade PT:n och avslutade med burpees och till sist deadlifts.

När jag var klar insåg jag att det jag hade hört honom mumla tyst medan han vände sig bort från mig när han drog ordningen på övningarna var att jag efter deadliftsen skulle göra alla övningar igen i omvänd ordning.

I övermorgon ska jag fan fira att det är exakt sex månader sedan jag hörde (och googlade) ordet "burpees".

Foam roll

Det här är en foam roll. Den ser så oskyldig ut men när man lägger sig på den och rullar musklerna över den så finns det bara tre ord som kan beskriva vad man känner. Aj, som fan.

Seriöst, det gör så jävla ont.

Crossfti - Gymnastics advanced

Jag är fortfarande väldigt, väldigt tveksam till om jag ska gå på Handstand pushups/Toes-to-bar-passet ikväll. Jag vet att jag sa till PT:n för några veckor sedan att jag ville gå på Gymnastics Advanced-passen på crossfiten men nu vet jag inte om jag tycker att det är en så bra idé.

Jag kan definitivt _inte_ stå på händer (än) och jag kan inte tänka mig att jag kan få upp mina fötter till stången medan jag hänger i den. Alltså blir det nedskalning av övningarna vilket i värsta fall betyder kullerbyttor. Det kommer ju att suga rätt hårt. Minst sagt. Förnedringsteve in real life. You'll be the first to know, antar jag.

Kom till Facebook istället!

Nej, alltså... Just nu finns inget här på bloggen. Allt händer på PT-sidan på Facebook så kom dit istället!

Nyttig snabbmat

Preppar maten inför veckan som kommer. Chicken nuggets klara (och godkända av 6-åringen), äggen kokta för akuthungersituationer, laxen förberedd, köttbullarna trillade och grönsakerna snart skalade.

På tallriken ligger chicken nuggets (kycklingfilé i bitar panerade i kokosflingor), grönsaker och en mango- och banandipp (200 g fryst mango och en halv banan som mixats).

Så, det är alltså HSPU (handstående armhävningar) och toe-to-bar som gäller på crossfiten på måndag. Inte bra.

Känns som att en avbokning är på sin plats men det passet är kanske samtidigt det enda gruppträningspasset jag kan gå på den här veckan så egentligen _vill_ jag ju gå.

Problemet är att jag känner att jag redan uppnått förnedringsdosen på gymmet för ett tag framåt eftersom jag höll på att kväva mig själv till döds i/med mina bröst under yogaplogen i morse.

Så, frågan är hur övningarna kommer att skalas ner. Det vill säga om jag istället för HSPU (som jag inte kan) får öva på att "ramla" från handstående vilket skulle betyda att jag får göra kullerbyttor. Inte så sugen på det. Inte sugen alls.

Toe-to-bar måste såklart googlas men just nu är jag mest bekymrad över kullerbyttornas vara eller icke vara.

Planerar veckan som kommer vilket är absolut nödvändigt med heltidsjobb, bortrest make och tre barn som antingen spelar fotboll, dansar street dance, showdans eller tävlingsdisco. Det gör att varje kväll i veckan är rätt så...upptagen.

Chicken nuggets, tacos och köttbullar bland annat står på menyn. Det är inte snabbmatsversionen utan min paleoversion av rätterna.

Chicken nuggets är bitar av kycklingfilé som paneras i kokosflingor och steks i kokosolja, köttbullarna gör jag själv i långpannan i ugnen (tar inte mer än 30 minuter) och när barnen kör tacoskal gör jag wraps av plocksallat. Alla nöjda (förutom barnen på torsdag då det är pumpasoppa men de kan inte få allt).

Men först - yoga och sedan bad i simhallen med barnen.

Dags för skärpning

Efter en långhelg i de snabba kolhydraternas förlovade land de senaste dagarna har jag ett fett plus på vågen, svullna fingrar och en finfin insikt om att det är dags för uppryckning innan det går för långt.

Det kan bli lite tajt att få ihop det med träningen på gymmet den här veckan men eftersom man inte _måste_ ta sig dit (även om jag hade velat det) för att träna har jag gjort upp en plan B.

"Tabata this!" är justerad för att kunna göras hemma (burpees till förmån för pullups), yogans solhälsningar har jag hyfsat bra koll på och TRX-banden har jag ett PT-program på så det kan jag köra hemma. Inga ursäkter.

Maten? Hur trevligt det än kan vara i de snabba kolhydraternas land (tänk Miami Vice, Los Angeles eller Venice beach ungefär) så räckte det med en långhelg där. Nu blir det till att mäta, väga och räkna allt som hamnar på tallriken (eller plastlådan) för att ta tillbaka kontrollen.

Som sagt. Inga ursäkter. (Och ja, det kom med grönsaker i matlådan också.)

 

Burpees

12 maj googlade jag på "burpees" efter att ha hört folk nämna det i omklädningsrummet.

Googlade. Googlade igen. Tänkte att jag måste ha stavat fel. Googlade. Googlade igen. Insåg till sist att jag inte hade googlat fel.Tänkte att folk fan är dumma i huvudet.

Crossfit - Grace

Benchmark-passet "Grace" på crossfiten gick ju sådär. Eller lite sämre än sådär faktiskt. Riktigt dåligt faktiskt på ett sånt där "Skärp dig för fan, Sandra-sätt".

Fegade ur alldeles, alldeles för mycket på vikten och hade definitivt kunnat göra övningen snabbare.

Den som är lagd åt det konspiratoriska hållet skulle kanske sagt att frånvaron av påpekande om för låg vikt var ett sätt för PTn att få oss att inse att formen är bättre än vad vi tror, att vi måste våga lite mer och att vi måste tro mer på oss själva men jag är för sur för att tänka på det ur någon som helst vinkel. Definitivt inte ur någon som helst positiv vinkel.

Får väl våga mig in i frivikten och köra en egen Grace någon dag för nu är jag riktigt jävla grinig. Det känns ungefär som att jag har sprungit milen på två timmar. Typ helt bortkastat.

Och, ja, jag veeeet. Nu har vi ett nolläge och något att utgå ifrån och yada, yada, yada. Fortfarande för positivt tänkande för mig.

Före- och efterbilder - 30 kg

Har försökt att få ihop de här två bilderna i ett collage men eftersom jag är Instagramanalfabet går det åt helvete.

Ett år och 30 kg är det i alla fall mellan bilderna.

 

På förekommen anledning vill jag bara säga att jag (numera) vet att Robin Thickes låt Blurred Lines går "the hottest bitch in this place" och inte "the hottest fish in this place".

My bad. Som vanligt.

http://open.spotify.com/track/5UdWPWzn6n4mLeiWxIPda6

Om cykelpasset på lördagarna är backträning (och nu menar jag backträning på ett väldigt positivt sätt) så är onsdagspasset mer likt en milrunda på söndagsmorgnarna. Några uppförsbackar men annars en jämn väg framåt utan så mycket uppståndelse.

 

Får beröm av kollega för hur fint jag hjälper till att lyfta upp benet med händerna när jag ska sätta benen i kors. Den här träningsvärken jag har kommer definitivt att vara i klass med den jag hade efter första crossfitpasset i maj.

Cykelpasset är avklarat så nu är det helg på riktigt. Utan cykel - ingen helg.

Kan konstatera att något definitivt är fel med pulsen. Var uppe på 99 procent av maxpulsen ett tag och det motsvarade inte alls ansträngningen. Jag brukar få slita för att komma upp på 92-93 procent på det här passet. Dessutom hade jag väldigt svårt att komma ner i puls efter pulstopparna och det brukar jag inte ha.

Det gör att jag misstänker att Levaxindosen nu är alldeles för hög. Bra grej att jag redan har bokat tid för att kolla upp det.

Men, nu är det helg!

Det är morgon, kallt, blött, blåsigt och jag åker buss till jobbet eftersom bilen ska in på däckbyte.

Allt talar för att jag borde vara på dåligt humör (har dessutom inte fått kaffe än) men till min stora chock är jag på skit-skitbra humör. Så där bubbligt glad liksom.

Fredag? Två veckors uppehåll med barnens aktiviteter? Tjejhelg i Uppsala? 80,9 kg på vågen?

Ingen aning men skit samma. Allt är bra nu. Bubbligt bra. Sjukt bra. Fast jag skulle gärna vilja ha en kaffe.

For men only

Nackdelen med att läsa en träningstidning för män. Den är ibland väldigt målgruppsanpassad.

Vad är det jag missar?

Bra grej med morgonträning är att om man åker till gymmet på morgonen i träningstights och läderstövlar så kan man leka att man är en superhjälte/gladiator. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet. Eh. Ja.

Sedan undrar jag om vi kan reda ut det här med pulsträning en gång för alla? Förra lördagscykelpasset var så fruktansvärt jobbigt, jag fick slita som ett litet djur för att komma upp i pulstopparna och jag kan ha svurit mer än en gång. Trots det var det på håret att jag ens kom upp på maxpulsnivån.

Morgonens pass? Hur lätt som helst. OK, kanske inte hur lätt som helst men betydligt, betydligt lättare än lördagspassen och ändå blir det registrerat som ett pass som kräver återhämtning.

Vad fan är det jag missar?

Träningsvärken från helvetet

Musklerna på baksidan av låren känns ungefär en tre, fyra decimeter kortare än vanligt så yogan känns rätt självklar ikväll.

Quadratus lumborum är däremot i fint skick än så länge.

Älska crossfit!

Alldeles darrig i överarm/axlar och baksida lår. Orkar inte ens googla vilka muskler det är men de sitter där någonstans. Hade jag orkat lyfta armarna hade jag kunnat peka men jag undviker helst det.

Man måste ju älska crossfit. Så är det bara.

I mål! Klarade nästan målet men det var trångt och svårt att hålla tempot.

Sjukt nöjd ändå!

Pulsträning

Fortsätter vilandet inför morgondagen och hoppar därför över cykelpulsen nu på morgonen. Ska ägna den här dagen åt att reflektera över att pulsträning aldrig kommer att bli lättare utan bara jobbigare vilket känns sjukt orättvist.

Jag fick den insikten efter det senaste passet. Innan passet kände jag att " Det kommer att gå bra idag. Har inte sprungit på några dagar så idag kommer det att flyta på bra".

Jag hade så fel. Väldigt fel.

Jag har aldrig fått slita så mycket någon gång för att komma upp i puls och ändå gick det inte riktigt så bra som jag hade velat.

När jag (skitbesviken) frågade om det verkligen inte skulle bli lättare efterhand på pulspassen blev svaret "Nej?" som om det var det mest självklara i hela världen. Desperat upprepade jag "Men det måste väl bli lättare någon gång?"

Nej.

Pulsträning har nämligen sin egen logik - ju mer du tränar desto mer får du slita för att komma upp i puls. Du kommer att få lättare att gå ner i puls efter pulstopparna men det är en väldigt klen tröst när man vet att man bara kommer att få slita ännu mer för att komma upp i puls om en minut när det är dags för nästa pulstopp.

Så. Dags att glömma alla illusioner om att det kommer att bli lättare och istället fokusera på att få fram tillräckligt med mental styrka för att höja växlarna ännu ett snäpp (även om jag tycker att växel 19 faktiskt borde räcka som maxväxel trots att det uppenbarligen inte gör det).

Sammanfattning av löpningen

Följer mitt träningsprogram inför Hässelbyloppet vilket nu innebär vila. Det tolkar jag som PT-ordinerat soffhäng. Funkar finfint.

Passar på att sammanfatta löpningen lite:

29 juli - sprang min första kilometer (någonsin). Nu blev det egentligen bara 900 meter men det är för att lilla spåret vid IP faktiskt bara är så långt så jag tänker avrunda det uppåt till en kilometer jämnt. 07:13 tog det.

29 juli - fick lite blodad tand så sprang en del på eftermiddagens Molnbyrundepromenad.

2 augusti - sprang hela Molnbyrundan för första gången så 6 km blev det. Tid 42:14.

13 augusti - vaknade 05:15 och kunde inte somna om. Gick ut för att springa lite men sprang så långsamt att jag tänkte att jag kunde springa en mil om jag ändå skulle springa så där långsamt. Så då gjorde jag det. Tog 72 minuter men jag sprang hela vägen. De två sista km var i och för sig på ren viljestyrka.

Anmälde mig till Hässelbyloppet och fick ett träningsprogram för löpningen. Insåg att min löparbakgrund på två veckor inte skulle räcka så långt. Satte som mål att springa milen under 60 minuter på Hässelbyloppet.

20 augusti - började löpträningen med intervallträning.

27 augusti - lärde mig vad backträning är. Skickade ett mejl med kort och koncis utvärdering av backträningen till PTn - "Fy. Fan". (Jag sa ju att det var kort och koncist.)

29 augusti - första 5 km under 30 minuter.

7 september - Tjejmilen och medalj! Insåg att det är svårt att hålla sitt eget tempo på tävlingslopp på grund av trängseln så bestämde mig för att nå målet innan Hässelbyloppet för säkerhets skull.

22 september - klarade målet på milen under 60 minuter - 59:47. Kände att tiden egentligen var bättre eftersom jag gick de första minuterna.

29 september - sprang milen på 56:18.

I korthet:

Antal skador: 0

Antal gånger jag gått upp 05:15 för att hinna springa: 7

Antal kottar jag fått i en huvudet av en ekorre under ett backträningspass: 1

Antal gånger jag svurit över backträningen: oändligt. Men det har varit värt det.

Friviktsfobi

Jag har överlevt och är (nästan) fri från min friviktsfobi. Wohoo!

Det handlade ju såklart inte om rummet, skivstängerna eller människorna i sig utan snarare om min självbild som var väldigt (och med väldigt menar jag verkligen väldigt) tydlig med att jag varken hörde hemma eller hade rätt att vara i frivikten.

Logiskt, rationellt och rent förnuftsbaserat vet jag ju att jag har all rätt i världen att vara där eftersom de enda krav som ställs är att man ska vara över 15 år och ha ett giltigt medlemsskap.

Nu hjälpte inte den vetskapen ett dugg när det enda jag hörde i mitt huvud var "Nej, Sandra, här ska du inte vara. Ta inte upp plats från de andra. Låt de andra, de som kan, göra det här i stället. Ska du verkligen göra det här? Ska du inte använda maskinerna istället? Gör något annat istället. Nu går du härifrån".

Så det blev lite tilt i huvudet när jag gick in där ändå häromdagen trots att jag inte ens skulle träna (och därmed ta upp plats från någon annan som var värd att vara där).

Lite välbehövligt skäll från andra och KBT:ande på egen hand senare gick jag in i frivikten morse. Eftersom jag nu visste vad friviktsfobin egentligen handlade om var det bara örfila sig ur det och köra på.

Så jag körde på. Gjorde varenda övning och klarade 75 kg deadlift och pushups på tårna (ok, inte alla men jag började i alla fall på tårna).

Nu är jag skinnflådd, har blåsor i händerna och har ta mig tusan förtjänat varenda en av dem.

Hässelbyloppet närmar sig

Snart dags för Hässelbyloppet. Yay! Ett löppass kvar innan dess men först lite yoga ikväll. Inte för att det hjälper ett dugg mot träningsvärken men i alla fall.

Kanelbullens dag

Så Kanelbullens dag instiftades för att vi skulle äta mer av jäst, margarin, vetemjöl och socker. Känns spontant inte som att det är just de sakerna vi borde äta mer av men det kan vi kanske förtränga idag?

Att springa eller inte springa

Autentisk konversation från mitt huvud vid 8 km (och väldigt nära hem) ungefär:

-Men du... ska vi inte köra 10 km istället? Det är ju också långt.
-Vad menar du? Det står ju på schemat att vi ska springa 12 km. Då springer vi 12 km.
-Jo, men alltså benen är rätt trötta och sen behöver du väcka barnen också så att de hinner till skolan.
-Nej, nu har vi sagt 12 km så då gör vi det. Dessutom kommer de att hinna i god tid till skolan ändå.
-Men du springer rätt sakta nu. Just saying...
-Men jag springer i alla fall.

(Tystnad)

-Om du svänger av här så är du snart hemma. Ett litet tips bara.
-Ja, men om jag svänger åt andra hållet blir det 12 km. Som vi bestämde du vet.

(Svänger av så att det blir 12 km)

(Tystnad)

-Guuud vad sakta du springer... Inte undra på att brukar springa till "Det går så långsamt" med Mimi oh.

Ja, det gick skitlångsamt och jag älskade definitivt inte varje minut av det (förutom stjärnhimlen) men 12 km blev det.

Nu ska jag fredagsfika eftersom det är vad man gör i den kommunala världen.

Snart dags för Hässelbyloppet

Räknar ner antalet träningspass som är kvar innan Hässelbyloppet:

- Torsdag: 7,5 km zombierunda i skogen. Zombiesarna har egentligen inget alls med löpningen att göra men sist jag sprang i skogen blev jag (orimligt) rädd för ...zombies. Så det blir en zombierunda.
- Fredag: Backträning med prisutdelning i Backträningspokalen. Vinnare och enda deltagare är jag. Nästa år öppnar jag upp för fler deltagare.
- Lördag: Cykel-puls om jag hinner innan Selmas danstävling
- Söndag: 12 km LSD-pass (blev besviken när jag insåg att det inte alls har med droger att göra utan bara är en förkortning för Long Slow Distance.
- Tisdag: 5 km tempo vilket på PT-språk betyder spring fort för fan men inte lika fort som på intervallpassen.
- Onsdag: Cykel-puls

Söndag: Hässelbyloppet och medalj!

Målet med löpträningen är uppnått med milen under 60 minuter så egeeeeentligen skulle jag kunna softa lite under loppet. Det lär ju inte hända.

Backträning

Backträning eller en vägbeskrivning från Kurt Olsson.